Vi har en tudelad vardag i skola och daghem. Å ena sidan behöver vi lyfta fram utmaningarna, det som brister, det just det här barnet inte kan. Å andra sidan behöver vi se styrkorna, framgångarna och se till att varje barn känner att hen lyckas. Båda behövs, absolut. Vi måste se och uttala var svårigheterna ligger för att kunna erbjuda barn det stöd som de behöver, och som de har rätt till. Ingen kan få rätt stöd om man inte har sett ett behov av stöd och gjort relevanta utredningar – pedagogiska, medicinska, psykologiska eller av annat slag. Men efter det behöver vi komma vidare. Vi har kartlagt situationen. Nu måste vi utnyttja den kartan.
Vi vet vilka situationer som är besvärliga, där det inte fungerar, så nu ska vi inte fastna där. Det skulle ju vara som om vi läste vår karta om och om igen, men aldrig utnyttjade den för att komma framåt. Istället ska vi se på vad som redan fungerar eller som kunde fungera, vad som kunde föra oss vidare.
Frågor som för vidare
Det är lätt att förstå idéen bakom lösningsinriktat förhållningssätt, men det är inte lika lätt att anamma det i vardagen. Det kräver övning och vilja att försöka på nytt. Det första steget är att hitta rätt perspektiv på sina frågor som leder det pedagogiska arbetet. Vi kan fråga oss varför eleven kommer för sent vissa morgnar, men vi kan lika väl fråga varför eleven kommer i tid vissa morgnar.
Har det då någon betydelse vilket perspektiv man väljer, om man ändå kommer till samma svar? Javisst har det betydelse. Då vi ser på vad som fungerar ser vi på elevens och omgivningens styrkor och resurser. Orden vi väljer påverkar även vårt tänkande och vår inställning. Den inställning vi har, påverkar känslorna vi har inför uppgiften. Det ger oss möjligheter. När vi hittar det som fungerar, kan vi ofta utnyttja den informationen även i andra situationer. Vi ger eleven och nätverket omkring verktyg att använda för att möjliggöra delaktighet, istället för att kanske bara plocka bort enstaka hinder.
Konstruktiv positivitet
Ibland kan man lätt hitta små, men avgörande lösningar. Andra gånger kan man få göra mer detektivarbete eller testa några saker innan det börjar verka rätt. Ibland vet vi inte riktigt ens var vi vill börja. Då kan man börja med att fråga sig hurdan en bra dag skulle vara, vad skulle den omfatta och vad vore annorlunda än nu. Lösningsinriktat förhållningssätt bygger på resiliens, förmågan att återhämta sig, anpassa sig, utvecklas och komma vidare. Det är inte frågan om att förbise det jobbiga, ingen toxisk positivitet. Det är frågan om att lyfta det vi har.
Vi ställer upp ett mål, ett positivt mål som utgår från hur det ser ut när allt går bra. Vi hittar stegen som för oss till målet, tillsammans med eleven. Vi utgår från den elev vi har, den situation vi har och de resurser vi har och gör vårt bästa med dem. För att koppla till den gamla analogin om vattenglaset kan man konstatera att med ett lösningsinriktat förhållningssätt är glaset inte halvt tomt, inte halvt fyllt, utan det har en gång fyllts och kan fyllas igen.
