Då ett barn föds kommer barnet till en familj och krets i vilken ett eller flera språk ingår. Från dag ett överöser omgivningen barnet med språk – det språk någon redan behärskar. Det är barnet som får lära sig något nytt och omgivningen får prata på som förr. Och långt innan barnet producerar ett ord som existerar i något av omgivningens språk lär sig omgivningen förstå barnets behov.
Om barnet kommer att behöva ett alternativt eller kompletterande sätt att kommunicera så betyder det i de allra flesta fall att hela omgivningen skall lära sig något nytt. Det gäller även för föräldrarna. I det skede behovet av alternativ kommunikation uppdagas har ändå omgivningen och speciellt föräldrarna lärt sig kommunicera med sitt barn. De facto kan kommunikationen ofta upplevas som det minsta bekymret i vardagen, även om det är klart att kommunikationen på sikt kan bli en större utmaning.
Mycket nytt på en gång
För näromgivningen betyder det inte enbart att ett nytt språk måste läras in. Ofta måste många andra nya rutiner och system tas in samtidigt för att underlätta vardagen för barnet. De flesta rutiner kan bli mycket arbetsdryga. Vid sidan av allt det skall föräldrarna dessutom helst komma igång och bearbeta processen att allt blev annorlunda.
Några ord i taget
Ofta lär man sig ett nytt språk några ord i taget. Ord som är högmotiverande är ofta lättare att befästa och samtidigt befäster man kommunikation som en interaktiv upplevelse. Behovet av kommunikation finns hos alla medan insikten av vad kommunikation är varierar stort. Ett talande barn börjar med att plocka fram de ord som intresserar mest. På samma sätt bär det längre ifall ett barn som använder symboler har samtalskartor med ord som har betydelse och är viktiga för barnet. Det kan vara svårt att tolka vilka de är.
En eller fler att kommunicera med
Om vi vill att många skall kunna kommunicera med barnet som har behov av AKK, så kan det vara på sin plats att fundera på hur den närmaste kretsen skall kunna lära sig språket och i små portioner ta till sig det och gradvis lära sig mera. Man kan också tänka sig olika samtalsämnen. Någon fokuserar på att diskutera kläder, någon annan kan diskutera saker i hemmet. Detta fungerar både vad gäller symboler och tecken som stöd.
Ett talande barn har orden med sig överallt. Ett barn som använder tecken som stöd har dem också med sig. För att uppnå samma med ett barn som använder symboler kan det vara bra att ha olika kombinationer framme. Enskilda centrala ord kan finnas i knippen på olika håll. Med dessa knippen kan enkla behov och önskningar formuleras. Situationskartor kan vara utplacerade på platser nära specifika aktiviteter. En matkarta vid matbordet och en klädkarta i tamburen blir lätta att komma igång med.
Krävs det för mycket och för snabbt så kommer man att nöja sig med det sätt man redan kommunicerar på. Olika gester, ljud och själv påhittade tecken fungerar ju hur bra som helst. Bekymret är att utan en tolk är det få andra som förstår vad som sägs. Lika ensidigt blir det ifall kommunikationspärmen är för omfattande och svår. Hemma är det kanske bara mamma och i daghemmet/skolan en assistent som använder den. Och morfar fortsätter att gestikulera på ett sätt som bara han och barnet förstår.
